Kapitel 32

Det blev helt tyst. Ingen sa något, alla bara stirrade.

-"Jag.. jag vet.." Fick jag fram. Justin sa inget, han bara log. Jag kollade mig omkring och mötte Sarahs blick. Hon höll hört om Codys arm.

-"Säg ja!" Viskade hon och nickade. Även om hon var på andra sidan rummet förtstod jag vad hon menade.

-"Ja, det vill jag!" Sa jag till slut. Justin kysste mig och log. Han kallade in en präst och nu plötsligt, stod vi där och gav löften. Allt gick så snabbt. Jag minns inte vad prästen sa, jag hörde bara när han sa mitt namn, och då svarade jag. Sen plötsligt kysste Justin mig och så var vi gifta. Alla jublade och jag kunde inte låta bli att le. Var detta verkligen på riktigt?

Tre veckor efter att Justin och jag hade gift oss hade jag börjat spy. Inte kräksjuka, utan på olika tillfällen. Jag förstod inte vad det var, så jag kom hem till Sarah, som också hade samma problem.

-"Sarah, vad kan det va?" Frågade jag henne när vi satt tillsammans i sängen.

-"Jag vet inte, jag hoppas bara inte vi är..." Sen blev hon tyst.

-"Vi är..?" Sarahs ögon såg ut som om dom skulle ploppa ut.

-"Gravida..." Jag skrattade nervöst.

-"Nej det.. så kan det väll... vi är väll inte..?"

-"Vänta, jag tror jag har några graviditets test här någonstans.." Sa hon och började rota i en låda. Hon tog upp fyra kartonger och räckte två till mig. Jag kollade oroligt på henne.

-"Men tänk om vi är... du vet.." Sa jag oroligt.

-"Ja, då får vi lösa det på något sätt!" Sarah hade blivit så possitiv till allt.

-"Michelle.. Vad som än händer har vi alltid varandra, och vi har Justin och Cody med. Vi kommer klara oss riktigt bra." Sa hon och tog tag i mina händer. Vi gick in på toaletten tillsammans, hon började. Medan vi väntade på hennes svar tog jag också mitt prov. Så satt vi där och höll varandra i händerna, och väntade på svar. Sarahs kom först.

-"Herregud.." Viskade hon. Jag kramade om henne.

-"Vi klarar detta. Jag finns där för dig, okej?" Hon nickade.

-"Michelle, jag är bara 18 år, och jag är gravid. Men Justins mamma klarade det, eller hur?" Jag nickade. Sarah var gravid. Nu var det bara jag kvar. Vi satt spänt och väntade, och till slut kom svaret. Jag kunde inte andas. Var det verkligen sant?

-"Du är också.." Sa Sarah och tittade på mig. Jag nickade. Utan förvarning började jag skratta. Först stirrade Sarah på mig som om jag var galen, men sen började hon också skratta. Vi skrattade i över 10 min, sen tog vi oss samman.

-"Vi måste till doktorn.." Fnittrade.

-"Ja.. vi kan gå nu." Sa Sarah och försökte hålla inne sitt skratt. Vi åkte till doktorn, och som tur var kunde han ta oss direkt.

-"Hej, vad kan jag hjälpa er med?" Frågade han. Jag och Sarah såg på varandra.

-"Vi tror att vi är gravida." Sa vi. Doktorn såg lite chockad ut, men släppte in oss. Han ställde två sängar bredvid varandra, sen hämtade han en annan läkare. Doktorerna undersökte oss, och efter en stund kollade dom på oss och Sarah tog min hand.

-"Grattis, ni är gravida!" Sarah och jag tackade och sen gick vi hem. Sarah verkade inte så orolig, men det var jag. Hur skulle jag berätta detta för Justin? Och alla andra? Det var egentligen för mycket för mig, jag var inte beredd på detta.

-"Ring Justin. Jag ringer Cody."

-"Va vad menar du varför?" Frågade jag.

-"Vi måste berätta för dom, det är bättre nu än aldrig." Jag tog mig samman och tog upp min mobil och ringde Justin. Han svarade snabbt och jag förklarade för honom att han måste komma till Sarah, nu. Han och Cody kom ungefär samtidig och vi satte oss vid köksbordet.

-"Vi... har något att berätta.." Började jag.

-"Vi är.. gravida.." fortsatte Sarah. Killarnas ögon var stora som tefat.

-"Men hur vet ni det?" Sa Cody.

-"Vi.. gick till doktorn.." Sa jag och Justin stirrade på mig. Jag gav honom en ledsen blick och han tog min hand under bordet. Cody såg ut som om han skulle explodera.

-"Du går till MICHELLE istället för MIG?" Skrek han. Justin la sin hand på Codys axel men han puttade bort den.

-"Cody jag.." Började Sarah.

-"Jag trodde jag var din pojkvän, inte hon!" Skrek han ännu högre och pekade på mig. Hur kunde han göra så mot henne? Hon är 18 år och det är han som har gjort henne gravid, och så skäller han på henne!

-"Cody håll käften! Hon ville inte såra dig, hon var rädd, kan du inte fatta det?" Skrek jag och började slå efter honom, men Justin lyfte ut mig ur rummet.

-"DIN JÄVEL!" Skrek jag till Cody och försökte ta mig loss, men Justin var stark och jag hade inte en chans.

-"Ta det lungt, dom får lösa det själva!" Sa Justin.

-"Han sårar henne Justin! Jag måste hjälpa henne!" Justin skakade på huvudet.

-"Du kan inte hjälpa henne." Jag kollade undrande på honom.

-"Vad menar du, det är klart jag kan hjälpa henne!" Sa jag och ryckte mig ur hans grepp.

-"Cody är fruktansvärt rädd, och han vet inte hur han ska reagera. Han vill bara vara där för henne." Jag gav upp. Justin hade rätt, Cody var precis lika rädd som vi, om inte mer. Vi märkte att Sarah och Cody hade slutat tjafsa, faktum var att det var helt tyst. Justin stack försiktigt in sitt huvud, men ryckte snabbt ut det igen.

-"Vad?" Frågade jag. Han putade med läpparna och låtsades hångla med sig själv. Jag fick hålla handen framför munnen för att inte börja skratta, och Justin gjorde likadant. Efter en stund kom Sarah och Cody ut till mig och Justin, och Sarah tog ett djupt andetag.

-"Vad ska ni göra med barnet?" Frågade Sarah och såg blygt på mig. Jag bet mig i läppen och gav Justin en frågande blick.

-"Ja. Vi behåller det." Sa Justin efter en stund. Svaret chockade mig men glädje mig samtidigt.

-"Vi med." Sa Cody och la sin arm runt Sarah hals. Vi spenderade resten av dagen på stranden. Det var för varmt för att göra något annat.

Min mage växte enormt snabbt. Det kändes som om det bara gått några veckor när jag en natt vaknade av att sängen var helt blöt. Precis när jag skulle väcka Justin ringde min mobil.

-"Hallå, det är Michelle." Svarade jag medans jag ryckte i Justins arm för att han skulle vakna.

-"MITT VATTEN HAR GÅTT MICHELLE VÄCK JUSTIN OCH KÖR INOM OSS! JAG MÅSTE TILL SJUKHUSET!" Skrek Sarah i luren. Jag smällde till Justin på kinden och han flög upp.

-"Vad gör du?" Sa han irriterat.

-"Vi måste till sjukhuset, mitt OCH Sarahs vatten har gått, vi måste köra inom dom!" Jag hade aldrig sett Justin så stressad. Han puffade ut mig i bilen och jag kände hur verkarna började. När vi kom fram till sjukhuset stod en kvinna i öppningen och gav oss rullstolar. Killarna körde in oss, det var jätte mycket folk där i sjukhuset.

-"Dom ska föda, någon hjälp!" Ropade Justin och Cody, nästan i mun på varandra. Två kvinnor kom fram och rusade iväg med mig och Sarah.

-"Kan vi få va i samma rum?" Frågade Sarah.

-"Nej, tyvärr, men jag kan se till så att ni får.."

-"Snälla, jag ber dig! Jag hade aldrig klarat mig utan henne och om hon inte är bredvid mig när jag föder kommer jag aldrig att klara av det!" Sköterskan suckade och körde in oss i ett rum tillsammans. Vi hoppade upp i en säng, och sen kom det in två läkare, en till mig och en till Sarah. Cody och Justin stod bredvid oss och nästan skakade.

-"Åh, du är helt öppen! Du behöver bara krysta ordentligt så kommer barnet snart ut!" Sa min läkare. Jag krystade för allt i världen, men det kändes inte som om det hjälpte.

-"Såja, lite till!" Ropade läkaren till mig. Jag tog i allt vad jag orkade, och plötsligt så hörde jag barnskrik. Och så var jag mamma. Jag kastade en blick på Sarah. Hon började gråta och jag tog tag i hennes hand.

-"JAG ORKAR INTE MEER!" Skrek hon.

-"Sarah ger du upp nu så får du aldrig hålla i mitt barn fattar du det?" Sarah bet ihop och plötsligt hördes ännu mer barnskrik. Hennes doktor log stort och visade upp en jätte söt bebis. Precis då kom min doktor tillbaka med min.

-"En söt flicka har du fått!" Sa hon och gav mig mitt alldeles egna barn. I samma stund kom Sarahs läkare in med hennes barn.

-"En liten flicka!" Sarah såg på mig med en busig blick och jag log tillbaka. Killarna var tvugna att gå ut och äta, så Sarah och jag flyttade ihop våra sängar.

-"Herregud.. Vi är mammor!" Sa jag och klappade mitt barn på huvudet. 

-"Ja.. hur bäst är inte vi?" Jag skrattade till och log för mig själv. Vi var riktiga champions.

______________________________________________________________________________

Konstigt kapitel? Hell yah.

 

Jenna Bieber

16 februari 2012 17:47

OMB OMB OMB & OMB MERA MERA MERA MERA MERA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!:)<3

http://jennabieber.devote.se

 

Mathilda

16 februari 2012 18:45

meeeeeeeeeeeeeeer :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Men bloggen läggs ner. Kapitlen kommer vara kvar men jag tänker inte skriva mer. Har varken tiden eller orken. Tack för att ni läsare var så engagerade! ...

Kapitel 41   Del 1     Hur skulle mitt liv se ut om det inte var Justin jag mötte på flygplatsen, utan Josh? Skulle det se ut ungefär såhär?:     Vi hör en massa flickor skrika när vi kommer in på flygplatsen. Först låter det som om d...

Jag skulle bara säga att jag håller på med ett kapitel, ett lååångt kapitel. Typ som gör att gottgöra er, för att ni är så flitiga läsare! :) Jag kan inte säga vad det handlar om, men jag hoppas verkligen att ni kommer tycka att det var värt att vänt...

Kapitel 41         Jag tittade besviket på min arm. Flera veckor hade gått men ärren var inte borta än. Ingen på filminspelningen hade sagt något, men jag såg att dom stirrade. Jag hade flera gånger försökt prata med Josh, men han hade bara...

Kapitel 40         Jag hade varit väldigt stressad på senaste tiden. Filmen, intervjuer, familjen, jag hade helt enkelt inte tid, och som grädde på moset hade jag inte längre Josh att prata med. Livet var inte lätt.  "Jag sticker nu, h...