Kapitel 40

Jag hade varit väldigt stressad på senaste tiden. Filmen, intervjuer, familjen, jag hade helt enkelt inte tid, och som grädde på moset hade jag inte längre Josh att prata med. Livet var inte lätt. 

"Jag sticker nu, hejdå! Och hejdå Luna, puss puss puss!" sa Justin och kysste mig, sen gullade han med Luna.

"Okej, okej det är bra nu!" sa jag och la in ett fejkat skratt. Justin suckade.

"Kom bara och säg om något är fel, okej?" sa han. Jag nickade och kysste honom. Leende stängde han dörren bakom sig och jag satte ner Luna på golvet.Själv satte jag mig i soffan och gnuggade mig i ögonen. Vad hände med mig? Varenda minut som passerade ville jag brista ut i gråt och bara försvinna! Jag satte på en skiva och låten 'My immortal' spelades. När refrängen kom föll jag ihop på soffan med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag fick en idé. En dum, idiotisk och något jag aldrig skulle göra annars, men samtidigt kändes det som en lösning. Jag gick sakta upp till toaletten och tog fram en av Justins rakhyvlar. Jag tvekade i några sekunder, sen plockade jag isönder den och tog bladet. Jag kände på den sylvassa ytan och kunde inte annat än beundra den. Hur kunde något så litet göra så mycket skada? Mina tankar blir plötsligt sorgsna igen. Tänker jag verkligen göra detta? Sakta men säker för jag bladet mot min handled. Där stannar det. Tveksamt ser jag på min spegelbild. Ögonen är röda och kinderna våta. Bestämt drar jag bladet över handleden. Det svidet till och för en sekund glömmer jag allt. Den känslan var så skön att jag skärde igen. Och igen. Och igen. Sen slutade jag. Jag lindade in bladet i papper och torkade upp spillt blod, sen tog jag ett bandage runt om armen. Med darriga ben vinglade jag ner för trappan. Luna kom med stora ögon fram och ryckte i mitt byxben.

"Mamma, varför gråter du?" frågade hon. Jag kunde inte låta bli att le.

"Det är bara lite jobbigt nu förstår du. Du behöver inte oroa dig." svarade jag och lyfte upp henne. Hon tog sin lilla hand och torkade mina kinder. 

"Åh gumman.." viskade jag och kramade om henne, "jag älskar dig så mycket!"

"Jag älskar dig med mamma!" tårarna kom rinnande ner för mina kinder och jag kunde inte hjälpa mig själv, utan satte ner Luna i soffan bredvid mig och ryckte av bandaget.

"Titta här Luna. Detta gjorde jag på mig själv med pappas rakhyvel. Du får ALDRIG göra så, lova mig det! ALDRIG!" sa jag och stirrade på henne. Med rädda ögon såg hon på min blödande arm.

"Mamma, har du skadat dig?" frågade hon. Jag nickade stillsamt och fick en omfamning som svar.

"Ska jag blåsa?" sa hon nu. Jag skrattade till och räkte fram armen. Hon blåste försiktigt på såret. För någon sekund gjorde det inte ont längre. Plötsligt hörde jag en bildörr smällas igen utanför. Snabbt tog jag på bandaget och satte ner Luna på golvet.

"Hej baby! Glömde bara en sak." Justin ger mig en snabb kram men släpper mig genast när han ser bandaget.

"Vad har hänt?" frågade han. Jag blir helt stum. Vad ska jag svara?

"Jag snubblade och slog i handleden, ingen fara." försökte jag, men insåg snabbt att Justin inte skulle släppa detta så lätt.

"Hmm.. jaha, jag måste gå nu. Du får berätta hur det gick till sen." sa han och gick ut. Jag kom lindrigt undan. Men hur skulle jag göra sen?

Några timmar senare kom Justin hem. Jag hade fortfarande inte kommit på hur jag skulle klara mig ur detta, så jag bestämde mig för att vara spontan. Jag kommer antagligen på något när han frågar.

"Michelle, jag är inte dum," säger han plötsligt, "jag vet att du inte har ramlat. Du döljer något från mig." idén att komma på något efter hand var dum. Det stod helt still i hjärnan. Till slut fick Justin nog och bokstavligt talat ryckte bort bandaget från min arm. Jag kunde inte röra mig, inte Justin heller. Han stod bara helt stilla och stirrade på min arm.

"Men.. men du är inte sån.." fick han fram. 

"Nej.." sa jag hest och skakade på huvudet.

"Förlåt älskling.. kom här." sa han och kramade om mig. Jag blev förvånad över sättet han reagerade på, jag trodde han skulle kalla mig idiot och säga att jag var en dålig människa, men icke.

"Jag.. jag trodde du skulle bli arg.." viskade jag. Justin såg på mig med en sorgsen blick.

"Nej, för jag älskar dig. Jag tycker inte du gjorde rätt, men jag förstår dig." 

"Tack.." sa jag och kysste honom.

_____________________________________________________________________________

:)

Kapitel 39

Jag stirrar upp i taket. Vad ska jag göra? Jag kastar en snabb blick på klockan. 02.53 Utan att tänka klart smyger jag upp ur sängen och bytar om till linne och mjukisbyxor och går hem till Josh. 

Det är helt tyst på gatan. Jag har inte sett någon och bara några enstaka bilar. När jag äntligen kommer fram till Joshs hus känner jag en plötslig stark längtan att få hålla om honom. Jag knackar försiktigt på dörren och väntar sedan en stund innan jag knackar igen. Efter att ha stått där i kanske 10 minuter får jag nog och ska precis banka hårt på dörren när den plötsligt öppnas av en väldigt trött Josh.

"Vad gör du här? Klockan är tre!" jag kan inte låta bli att le. Han ser så söt ut med rufsigt hår och trötta ögon.

"Jag saknade dig." säger jag och kramar om honom. Han stänger dörren om oss och kramar tillbaka. 

"Vacker.." suckar han, "vacker, vacker, vacker.." jag ser honom i ögonen.

"Vad gör du?" frågar jag.

"Jag kan inte. Förlåt Michelle, men du måste gå hem. Nu." jag släpper taget om honom.

"Va..? Vad menar du?" jag ger honom en frågande blick.

"Jag kan aldrig älska dig på samma sätt som Justin älskar dig. Hela mitt hjärta hör hemma hos dig men på något vis lyckas han älska dig mer. Så gå nu, Justin saknar dig säker."

"Klockan är tre på natten Josh, det är ingen som saknar mig än." precis när jag sagt det börjar min mobil vibrera, och det är ingen mindre än Justin han själv som ringer. Josh ger mig en kaxig blick och jag ser argt på honom.

"Jag sa ju det. Gå nu." med känslor som inte går att beskriva svarar jag i telefonen.

"Hej Justin.." säger jag tyst.

"Hej, var är du? Jag letade efter dig men jag kan inte hit..."

"Det är lungt, jag är på väg hem. Jag tog bara farväl av en vän, som jag visserligen kommer att träffa varje dag men aldrig känna samma trygghet med." med de orden la jag på och gick ut från huset som en gång kännts som hemma. Jag hörde Josh ropa efter mig men tänkte inte stanna. Han hade klart och tydligt visat att han inte ville ha med mig att göra mer, så jag skulle inte heller bry mig om honom mer. För varje steg jag tog blev det jobbigare och jobbigare att hålla in tårarna, och när jag kom in i huset brast jag ut i gråt.

"Jag saknar honom Justin, jag träffade honom precis och jag saknar honom!" viskade jag och kastade mig i armarna på Justin.

"Var du hos Josh? Varför är ni inte vänner mer?" frågade Justin och klappade mig lätt på kinden. 

"Han.. jag.." snyftade jag så kraftigt att jag inte kunde prata.

"Ta det lungt.. vad hände?" 

"Han sa att han inte... aldrig kunde älska mig... så som du gör.." jag kände hur Justin kramade om mig hårdare.

"Gumman... han gjorde det för att han vet att han inte skulle klara av att vara 'bara vänner'... det är sorgligt, jag vet, men du måste inse att det är för ert bästa." Jag såg upp på Justin med röda, tårfyllda ögon.

"Säkert?" frågade jag. Han nickade sorgset. Han stod och höll om mig, länge, och jag grät. Min mobil plingade till, och det var Josh.

"Snälla Michelle förlåt mig, jag menade inte att såra dig! Jag kan helt enkelt inte klara av att bara vara din vän! Och hur ont det än gjorde att släppa taget om dig så var jag tvungen att göra det, för du kommer alltid älska Justin mer." smset gjorde mig bara mer ledsen. Justin tog mobilen ifrån mig och läste smset.

"Som jag sa." sa han.

"Som du sa." svarade jag och han kysste mig. 

______________________________________________________________________

Så, kort kapitel för att ni ska slippa vänta, och lite tråkigt var det oxå... men men! Vad tycker ni om den nya designen? Gjord av Emelie Jönsson, så stort tack till henne! Kram!

Ja det är såhär att jag har gjort en liten omröstning som finns i vänstra spalten där det står: Vem ska Michelle välja? Josh eller Justin? och hittils har bara 1 person röstat EN! Lite besviken är jag. Men hursomhelst, jag kan inte skriva nästa kapitel förän ni har röstat. och det hjälper inte att ni skriver i kommentarerna. Jag håller tummarna och må bäste man vinna!

PS. Ny design kommer snart! 

Kapitel 38

Skrikande kastar jag mig i Joshs säng.

"Igen! Han gjorde det igen! Jag såg dom när jag gick förbi bion, han höll om henne! Varför gör han så mot mig Josh, varför?" Jag grät så jag knappt kunde andas. 

"Jag vet helt ärligt inte. Du kanske borde..." jag stirrade honom i ögonen.

"Jag kanske borde vadå...?" sa jag tveksamt. Josh satte sig upp med ryggen mot mig och suckade.

"Släppa honom och gå vidare. Han vill ju uppenbarligen inte ha dig mer!" Jag var tvungen att sätta mig upp så jag kunde andas. Ni vet hur dom säger att sanningen svider? Ja, det är sant. Hela mitt hjärta brände, och inte lite. Jag trodde jag skulle brinna upp, att jag skulle dö! Men Joshs lugnande händer kylde ner mig, och jag kunde andas igen. Jag blinkade bort tårarna från ögonen och lutade mig på Joshs axel.

"Fan för Justin." sa jag bara. 

Vi satt så i några minuter när min mobil plötsligt började ringa. Det var Justin, så jag tänkte inte svara först, men när han inte slutade ringa bestämde jag mig för att svara.

"Vad vill du?" nästan skrek jag.

"Jag är för det första ledsen. Jävligt ledsen. Och du måste förlåta mig, för jag vill inte ha det såhär." Jag kastade en snabb blick på Josh, som såg oroligt på mig.

"Pfft. Tror du verkligen jag tar tillbaka dig när du har gjort så mot mig? Justin, jag har gråtit konstant i två dagar. Och sen ser jag dig med henne på bion, hur dum tror du jag är?" Jag hörde hur Justin började snyfta, och kände mig nästan lite dum.

"Jag såg dig och Josh igår i köket. Jag ville bara göra dig avundsjuk, det är allt!" Hur mycket jag än ville, så kunde jag inte tro på det.

"Men.. det finns en till andledning till att jag ringde." sa han sen plötsligt, "socialen kom och tog Luna med sig. Du vet säkert att pressen skriver sjukt mycket om oss nu, och tydligen visste socialen det med. Igår när jag försökte ringa dig var det för att jag ville berätta, men du svarade inte, vilket gjorde allt värre!" Jag tappade telefonen på golvet. Utan att tveka gjorde jag mig i ordning, och Josh likaså. Han frågade gång på gång vad som hade hänt, men jag kunde inte svara. Jag ville bara få se mitt barn.

Jag smällde upp dörren till vårt hus.

"Justin! JUSTIN!" skrek jag och kände tårarna komma. Jag hörde snabba fotsteg i trappan och plötsligt kom Justin flygande mot mig. Jag höll om honom, hårt, även om jag fortfarande var arg på honom. Jag snyftade hejdlöst, så Justin började klappa mig på ryggen.

"Shh... shh..." viskade han och kysste mig på pannan.

"Jag måste få träffa henne.." viskade jag.

"Kom då så går vi, dom kan inte ha kvar henne för alltid." med de orden gick vi alla tre ut till billen och körde iväg till socialen.

"Jag vill ha tillbaka mitt barn." sa jag och stirrade på kvinnan som satt på andra sidan glaset. Hon såg förvånat på mig.

"Ja..ha men vad är ert namn?" frågade hon tveksamt.

"Michelle. Michelle Bieber." Kvinnan såg chockat på mig och började leta på datorn.

"Ah, här! Socialen kom och hämtade din treåriga flicka Luna igår kväll?" jag nickade hastigt. Kvinnan vände sig om och ropade på en annan kvinna som kom ut och skakade våra händer.

"Följ med mig här." sa hon bara och gick iväg. Alla tre såg på varandra och gick sedan efter henne. Hon ledde oss till ett rum där det satt en massa andra barn. Jag såg direkt var Luna var och rusade utan tvekan fram och lyfte upp henne.

"Åh herregud Luna vad jag har saknat dig!" sa jag och kramade om henne.

"Mamma!" svarade hon och kramade tillbaka. Jag var precis på väg ut ur rummet när kvinnan stoppade mig.

"Ursäkta, men ni får inte ta med henne hem." Jag stannade tvärt. Påstod hon nu att jag inte fick ta med mitt eget barn hem?

"Jag gör bäst fan jag vill." sa jag och gick. Jag hann inte så långt förän kvinnan tog tag i min arm.

"Ni måste lämna barnet genast. Ni har inte behörighet att ta med henne hem!" Jag ryckte loss min arm och fortsatte gå mot utgången. Den här gången var kvinnan inte lika försiktig när hon tog tag i min arm.

"Stanna genast!" 

"Nej, nej det är mitt barn ni tog det ifrån mig!" skrek jag och började återigen gå mot utgången. Denna gången ryckte kvinnan åt sig Luna, som började skrika högljut.

"MAMMA!" Skrek hon och tårarna sprutade på henne.

"LUNA!" Skrek jag och försökte få tag på henne, men Justin höll hårt om mig. Jag grät och skrek, varför hände detta, varför fick jag inte mitt barn? 

Jag fick till slut skriva på några lappar och prata med en man som var någon slags psykolog. Det visade sig att socialen inte hade någon rätt att ta barnet då det inte var något större problem med hur vi behandlade henne. När vi äntligen fick sätta oss i bilen och åka hem var vi tysta. Och inte vilken tystnad som helst, en väldigt pinsam tystnad. Varje gång jag öppnade munnen för att säga något fick jag en kall blick av Josh. Till slut stod jag inte ut längre så jag ställde den dummaste frågan någonsin.

"Vem ska jag sova hos inatt då?" Jag märkte att båda killarna blev alldeles stela. Jag blev plötsligt osäker på om jag skulle komma ur denna bilen levande när Justin sa:"Du gör som du vill. Jag förstår om du vill stanna hos Josh ett tag till." mitt val blev plötsligt väldigt mycke svårare så jag bad om hjälp.

"Vad tycker ni då?" frågade jag. 

"Stanna hos mig." sa Josh och log mot mig. Jag log tillbaka men ångrade mig genast när jag såg Justins blick.

"Är du galen? Det är min tjej, du sover hos mig inatt baby." svarade Justin argt. Min förvirring var total. Hade jag skapad tredje världskriget?

"Om jag minns rätt hade ni gjort slut, eller hur Michelle?" svarade Josh och stirrade på mig. Innan jag hann svara hoppade Justin in.

"Och? Vi har löst det nu, eller hur?" Nu hade jag båda killarnas ögon riktade mot mig. Jag skulle precis säga 'jag vet inte..' när killarna började skrika på varandra. Jag bad först snällt att dom skulle sluta så att Justin kunde fokusera på vägen, men dom lyssnade inte. Jag till och med påpekade att vi hade ett barn i bilen, Justins barn dessutom, men inte ens det hjälpte.

"OKEJ NU RÄCKER DET!" båda två tystnade, "Det finns ett barn i bilen, och jag med dessutom! Sluta tjaffsa, Justin fokusera på vägen, och Josh lugna ner dig! Det är som ett jävla dårhus!" efter mitt lilla utbrott var det tyst. Ingen sa ett ljud, vilket var skönt för då kunde jag äntligen få vila. När vi stannade utanför mitt och Justins hus började killarna gräla igen, dock inte lika aggresivt.

"Hon borde sova hos mig, det är fortfarande inte bra mellan er.." påpekade Josh.

"Hon borde sova här. Jag är ju trots allt hennes man." tyckte Justin.

"Om ni fortsätter såhär så kommer jag sova på marken här ute!" sa jag, "vet ni vad. För att göra det hela lite lättare får ni köra sten sax påse." 

"Men det är ju inte rättvist!" började Justin.

"Nej exakt, kan vi inte lösa det på något annat vis?" fortsatte Josh.

"Ni kan ju uppenbart inte det, så nu gör vi som jag säger!" sa jag och killarna började. Det var först till tre.

"Sten, sax, påse!" den här ronden vann Justin.

"Sten, sax, påse!" nu vann Josh.

"Sten, sax, påse!" Det blev lika, ett poäng var. Josh: 2, Justin: 2.

"Sten, sax... PÅSE!" Justin vann. Lite besviket kramade jag Josh hejdå och gick in i huset. Överumplad av allt gav jag Luna till Justin och la mig i sängen. Blandade känslor steg över mig och jag kände mig plötsligt ännu mer osäker än någonsin på om Justin var den rätta. Hur ska jag välja?

______________________________________________________________________________

Tyck till! Ska hon välja Josh eller Justin? Varför?  

Kapitel 37

Jag hade alltid varit tjejen som bara kollade på killar, men var för rädd för att ha ett förhållande. När jag träffade Justin blev jag mer säker i mig själv och vågade därför ta nästa steg. När han ville att jag skulle gifta mig med honom kändes det som om jag gjorde det rätta, vilket jag mer och mer började tveka på nu. Ända sedan jag träffade Josh har jag börjat tveka på om jag verkligen gjorde det rätta, men också om jag verkligen älskar Justin. Visst var han underbar och den vackraste människa jag någonsin sett, men det var något med Joshs blick som var något alldeles extra. Jag ville verkligen inte ha känslor för honom för jag älskade ju Justin, men ibland skulle det ha varit skönt med att få gå ut med andra killar. Jag är ju trots allt 24 år.

"Stick nu då!" säger Justin och nästan puttar ut mig ur huset. 

"Ingen puss?" frågar jag och putar med läpparna. Jag får en snabb kyss sen smälls dörren igen framför mig. Han hade betett sig så konstigt på senaste tiden, Justin alltså. Jag förstod inte vad det var med honom, jag hade inte gjort något fel vad jag visste. Jag skakade av mig tanken och stegade iväg mot motorcyklen som väntade på mig. 

"Hej du!" ropar Josh och ger mig en hjälm som jag glatt tar på mig och hoppar på. Utan att tveka lägger jag, som alltid, händerna runt Joshs midja. Det ända är att det känns konstigt, på ett bra sätt. Jag märker att jag tycker om hans närhet, att jag tycker om hur han pratar, hur han rör sig, hans ögon, hans leende... en plötslig rörelse av Josh fick mig att vakna ur mina tankar. Justin stod, trots allt, fortfarande och stirrade ut genom fönstret vid dörren och man vet aldrig om han märker hur jag känner. 

"Beredd?" jag hoppade till av den plötsliga frågan.

"Japp!" svarade jag och flyttade mig närmare honom. Innan jag visste ordet av startade han motorcyklen och vi körde iväg. 

Även om det regnade konstant kunde dagen inte gå snabbare, ena stunden gjorde vi en scen sen gjorde vi oss redo för nästa. Fast det var skönt att det gick snabbt, för när dagen var slut var jag så trött att jag knappt orkade gå till motorcyklen och allt jag ville var att komma hem till min familj. Eller i alla fall till Luna, Justin hade jag klarat mig utan. Jag kastade en snabb blick och såg att vi blev släppta ungefär 20 minuter för tidigt, inte för att det gjorde mig någonting. Josh kastade hjälmen till mig och med ett leende satte jag på den. Vi körde hem mig, och jag rusade lyckligt in i huset. Till min stora förvåning var huset tys,. Lunas leksaker var undanplockade och det såg ovanligt rent ut. Konstigt, med tanke på att Justin hatade att städa. Jag sprang tyst upp och öppnade först dörren till Lunas sovrum, hon låg där och sov som en ängel. Sen öppnade jag dörren till vårt rum. Vad jag såg där inne skulle förfölja mig för alltid.

"Hur kunde du!?" skrek jag medan tårarna sprutade.

"Ska du säga, så som du har hållt på med Josh!" 

"Han är min vän, jag ligger inte med honom, det är mer än vad man kan säga om di och den där slampan!" Justin blev tyst, han kunde inte förmå att säga något. Argt torkade jag bort tårarna från mina kinder och ryckte åt mig min mobil. Jag smällde igen dörren och ringde Josh, som svarade direkt.

"Hej, kan du komma och hämta mig?" frågade jag och försökte dölja gråten så mycket som möjligt.

"Visst, kommer så snabbt som möjligt!" svarade Josh glatt och jag la ner mobilen i fickan. Bara några minuter senare stannar motorcyklen framför mig och jag reser mig upp. Josh tar av hjälmen och ser då hur ledsen, och blöt, jag är.

"Men shit, vad har hänt?" frågar han oroligt och jag kastar mig i hans famn.

"Justin har legat med en annan tjej, jag kom hem och hittade dom tillsammans i vår säng!" nu grät jag mycket, jag kunde knappt andas. Josh torkade bort mina tårar och satte på mig en hjälm. 

"Kom så sticker vi." sa han bara, sen åkte vi iväg.

Han stannade tvärt utanför huset. Motorcykelturen hade fått mig att tänka på annat, men så fort vi stannade kom bilden, och med det tårarna, tillbaka igen. Med darriga ben hoppade jag av motorcyklen och gick med tunga efter Josh in i huset. Nästan direkt kastade jag mig i soffan och lät tårarna rinna. Josh tände brasan i vardagsrummet och hämtade en torr tröja, som för övrigt var för stor, till mig. 

"Alla byxor är för stora så jag hoppas det blir bra..." sa han och kastade tröjan till mig.

"Det blir bra, tack. Jag ska bara tvätta bort sminket, jag kommer snart." sa jag med hes röst och gick iväg mot badrummet. Jag tog upp en bomullstuss och torkade bort all maskara som hade runnit. När allt var så gott som borta, drog jag av mig min blöta tröja och satte på Joshs. Det var en grå t-shirt med två vargar som ylade mot en måne. Jag stod och granskade mig själv i speglen när Josh ropade från köket.

"Hur många marsmallows vill du ha i din choklad?"

"Jag tar lika många som du!" svarade jag och gick ut från toaletten. Jag ställde mig i öppningen till köket och såg på Josh. Han hade tagit på sig gråa mjukisbyxor och ett vitt, tight linne. Han var vacker, det var han verkligen.

"Här är din choklad!" sa han och gav mig en rykande varm kopp. Jag tog emot den med ett svagt leende och vi gick in i vardagsrummet. Vi satte oss ner framför brasan med vars en filt virad om oss och njöt av värmen. Bättre vän får man leta efter, tänkte jag och la mitt huvud på Joshs axel.

"Hur kunde Justin göra så mot dig?" frågade han och klappade mig på pannan. Jag började gråta och tryckte mig mot Joshs varma kropp. Så satt vi i flera timmar, tills jag somnade.

Jag öppnar ögonen sakta för att vänja mig vid ljuset. Jag sätter mig upp och sträcker på mig, sen tar jag upp min mobil. 20 missade samtal från Justin. Jag känner inte för att prata med honom, så jag lägger tillbaka telefonen och reser mig upp.

"Josh!" ropar jag för att se var han är.

"I köket!" svarar han. Jag springer ner för trappan och finner Josh utan tröja. Min första reaktion är att vända mig om, men sen ångrar jag mig och ger honom en kram istället.

"Tack för att du finns." säger jag, och märker att hela han blir varm.

"Godmorgon på dig med..!" säger han och kramar tillbaka. Utan att tänka mig för ger jag honom en snabb kyss, men ångrar mig snabbt.

"Oj förlåt jag menade inte att.." mitt pladder blir avbrutet av att Joshs läppar trycks mot mina. Efter en stund puttar jag bort honom.

"Förlåt.. men jag kan inte, jag bara kan inte!" viskar jag.

"Jag ska inte pressa dig." svarar han och släpper mig. Jag ber om ursäkt igen och går ut ur köket medan tankarna 'vad har jag gjort, hur kunde detta hända?' flygande igenom min skalle. Jag är verkligen inte bra på sånt här.

______________________________________________________________________________

Min medhjälpare svarar inte på meddelande, så jag får väll ta och fixa detta själv. Men då får ni ta att det blir dålig uppdatering. SORRY !