Kapitel 30

Jag var vaken först, så jag gick in till Sarah och Codys rum. Sarah låg vaken och va inne på twitter, så hon följde med mig ut till köket. Vi tog fram frukost och började äta, och sen började snacket. Om allt, igen.

-"Jag saknar mina bäsisar." Sa jag plötsligt. Sarah log mot mig.

-"Var bor dom och vilka är dom?" Frågade hon.

-"Linnea och Patryk, dom bor i sverige." Sarah la huvudet på sne.

-"Be Justin att få åka tillbaka då. Du kan ju stanna där ett tag och så kan du få spendera lite tid med dom." Det var en bra idé, Sarah var alltid så smart. Jag log åt tanken.

-"Det var rätt smart, men jag kommer sakna honom.." Sarah suckade.

-"Men du får ju ge och ta! Om du inte träffar dom, saknar du dom. Eller så är du där, och då saknar du Justin. Men eftersom du bor här, finns det ju ingen risk att du inte får träffa Justin igen." Jag tänkte efter.

-"Ja, du har rätt. Jag säger till honom att jag vill åka och så får jag träffa dom!" Sarah nickade ointresserat. Cody kom in, i bara kallsonger och log.

-"Godmorgon älskling." Sa han och kysste Sarah på kinden. Jag log mot honom och han log mot mig.

-"Vet du om Justin är vaken?" Frågade jag.

-"Ja, han är på toaletten. Han kommer snart." Jag nickade och blinkade mot Sarah. Jag hörde en dörr gå upp och fotsteg närma sig köket, och Justin kom in.

-"Hej baby." Sa Justin och kysste mig på munnen. Jag drog min hand igenom hans hår och han klappade mig på kinden. Han tog ett glas juice och satte sig ner bredvid mig. Jag fick en blick av Sarah som sa "berätta nu för honom!" men jag tvekade. Hon spände blicken i mig så jag tog ett djupt andetag.

-"Justin..." Sa jag med darrande röst. Han kollade oroligt på mig.

-"Vad är det?" Frågade han.

-"Ehm.. jag vill åka till sverige. Jag saknar mina vänner jätte mycket! Jag vill bara vara där ett tag, så att jag får träffa dom lite!" Justin suckade av lättnad.

-"Var det bara det? Du lät så himla orolig, jag blev rädd! Skräm mig inte så, lova det." Sa han och kysste mig. Jag log stort.

-"Så, när kan jag åka?" Frågade jag glatt. Justin kollade på klockan.

-"På torsdag? Då har du fyra dagar på dig." Jag nickade ivrigt. Vi gjorde oss i ordning, sen gick vi ner till havet för att bada. Jag började skvätta vatten på Sarah och ett vattenkrig bröt ut. Justin satte mig på sina axlar, Cody gjorde likadant på Sarah.

-"Sarah, du kommer falla först!" Skrek jag. Sarah log elakt mot mig.

-"Skulle inte tro det.. jag har en mördarmaskin här!" Sa hon och klappade Cody på axlen. Jag skrattade.

-"Ja, vi får se om han kan ta den här galenskapen!" Ropade jag tillbaka och killarna sprang mot varandra. Det slutade med att det blev lika, för båda killarna var lika ihärdiga. Vi gick upp på stranden och började sola, sen blev det mörkt så vi gick in.

Dagarna gick och till slut blev det söndag. Jag var väldigt ivrig och tjatade på Justin hela tiden, och jag märkte att han blev trött på mig. Justin kom mot utgången, där jag stod, för att säga hejdå. Han log sorgset mot mig och jag log sorgset tillbaka.

-"Jag kommer sakna dig.." Sa han och la sina händer runt min midja.

-"Jag kommer sakna dig med, lova att smsa eller ringa varje dag!" Svarade jag och kramade om honom hårt. Han kysste mig länge och långsamt. Hur skulle jag kunna somna utan detta?

-"Jag älskar dig, ha så kul!" Sa Justin och log mot mig.

-"Jag älskar dig med!" Svarade jag och kysste honom snabbt en sista gång, sen gick jag in mot flygplanet. 

När jag landade i sverige blev jag bemött av ett antal paparazzis som vägrade att sluta fota mig. Jag tog på mina solglasögon och skyndade mig ut från flygplatsen. Justin hade beställt en taxi som jag hoppade in i. Chaffören var tjock och såg väldigt arg ut, men jag brydde mig inte så mycket om det. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Linnea:"Hej! Jag är i sverige nu, gör det något om jag kommer hem till dig?:)

-"Hallå?" Sa jag. Det blev helt tyst.

-"Michelle..?" Jag log.

-"Ja, Linnea det är Michelle." Det blev tyst igen.

-"Gud jag kände inte igen din röst! Klart du kan komma! Jag är hemma, är du snart här?"

-"Ja, om kanske tio minuter."

-"Bra, vi ses då! Hejdå!" 

-"Hejdå!" Jag fick ett sms från Justin:"Hej baby, hur går det, är du snart framme?

-"LINNEA! Jag älskar ditt hår, när gjorde du det?" Jag såg Linnea fick tårar i ögonen.

-"För ungefär en vecka sedan.. Michelle jag har saknat dig hemskt mycket!" Sa hon och kramade om mig. Vi gick in i hennes hus och jag började kolla runt. 

-"Linnea, kan vi inte åka och träffa Patryk?" Linnea skrattade till.

-"Jo visst, vi kan åka nu om du vill?" Jag nickade ivrigt. Vi satte oss i hennes bil och sen körde vi iväg.

När vi kom fram utanför hans hus kunde jag inte slita blicken från det. Han hade tydligen flyttat, till detta stora vackra huset. Linnea och jag gick sakta upp och knackade på. Efter en liten stund öppnade Patryk och han vara nära att falla baklänges så förvånad han blev. Vi kramade om honom sen gick vi ut en runda. Dom fick berätta allt som jag hade missat, och det var inte lite. Sen, ville dom veta allt om mig och Justin, och det var ganska mycket det med. Till slut blev det mörkt så Linnea och jag drog oss hem till henne. Jag märkte i bilen att något inte stod rätt till, men jag väntade med att fråga tills vi kom hem. När vi kom innanför dörren verkade hon lite gladare, men jag kände ändå att jagvar tvungen att fråga.

-"Linnea, hur mår du?" Frågade jag lite oroligt. Hon blev lite nervös.

-"B..bra jag mår bra varför?" Jag kollade henne i ögonen.

-"Linnea, vad har hänt? Jag märker på dig att något är fel." Hon svalde sen drog hon upp tröjärmen. På hennes handleder fanns fullt av skärsår och det sved till i mitt hjärta.

-"Men gumman.. kom här." Sa jag och höll om henne. Hon började snyfta och jag blev helt blöt på axlen av hennes tårar.

-"Jag.. vill inte... leva mer.. allt är.. så hemskt.." Snyftade hon. Jag fick tårar i ögonen men höll inne dom, jag måste vara den starka nu.

-"Såja.. jag förstår hur du känner, jag finns här för dig. Jag kommer inte lämna dig, det lovar jag. Det kommer  bli bra, allt kommer bli bra.." viskade jag. Vi satt så i flera timmar, till slut gick vi och la oss, men jag kunde inte somna. Jag kände mig skyldig till allt detta. Hur kunde jag flytta till ett annat land när min bästa vän behövde mig så här mycket? Jag grät mig till sömns den natten.

På morgonen mådde Linnea lite bättre, men det gjorde inte jag. Jag behövde prata ut med henne, för jag mådde så dåligt.

-"Linnea.. jag känner mig så skyldig till detta.." Linnea la huvudet på sne och log mot mig.

-"Det är inte ditt fel..."

-"Jo det är det. Om jag inte hade åkt hade detta aldrig hänt! Jag vill inte såra dig, jag vill att du ska vara glad. Förlåt mig så mycket." Linnea gick fram och kramade om mig. Jag ville stanna här för evigt.

-"Michelle. Det är inte ditt fel att jag mår dåligt. Jag är deprimerad och det kan ingen hjälpa. Jag mår dåligt, men jag kommer aldrig lämna dig. Jag finns alltid i ditt hjärta. Jag kommer alltid stanna där." Efter det pratet kunde jag inte vara mer glad över att ha en så fin bästa vän.

Jag var ganska glad när det var dags att åka tillbka, för Linnea mådde otroligt bra. Det ända dåliga var att det hade skett hemskt många bilolyckor nu idag, för det var så himla halt.

-"Linnea, ta det försiktigt nu. Jag vill inte att du kör och krockar!" Sa jag och kramade om henne, hårt.

-"Nej, jag lovar! Krascha nu inte med flyget bara, jag kan inte leva utan dig!" Jag log och kramade om henne igen. Sen steg jag på flyget och det bar av hemmåt.

När jag kom ner på flygplatsen i Atlanta blev jag hämtad av en glad Justin.

-"Michelle! Hur var det?" Frågade han och kysste mig.

-"Det var bra, jag hoppas bara att hon tar det lugnt, det är ishalt på vägarna!" Justin nickade och vi gick ut till bilen och körde hemmåt. När vi stannade utanför huset kysste Justin mig på kinden.

-"Idag ska vi äta hemma, vi ska beställa pizza och kolla på film. Okej?" Jag nickade och vi gick in.

Dagen gick och det blev kväll. Justin beställde pizza och vi åt tills det inte gick att äta mer.

-"Michelle, jag fyller 18 om en månad. Och jag vet att du är två år yngre men..."

-"Men..?"

-"Men vill du gifta dig med mig?" Jag tappade andan. Var han seriös?

-"Justin jag.. menar du allvar?" Han nickade. Det var väll klart jag vill gifta mig med honom!

-"Vad säger du? Vill du gifta dig med mig?" Jag nickade. Justin sken upp och kysste mig. Han lyfte upp mig på sin säng, sen tog vi av oss våra kläder och.... 

Några dagar efter att det hade hänt fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset i sverige.

-"Hej, vi ringer från sjukhuset i Sverige, och... vi har lite information om din vän Linnea Frejd. Hon sa att vi skulle ringa bara dig."

-"Jaha, vad har hänt med henne då?" Det blev tyst.

-"Hon har krockat. Läget är stabilt men kanske inte så länge till. Ska jag medddela henne någ.."

-"Säg att jag kommer så snabbt som möjligt." Sa jag och la på. Justin kom fram mot mig.

-"Vem var det?" Jag började gråta. 

-"Linnea har krockat med bilen..! Herregud.. följ med mig till sverige snälla!" Vi packade med lite saker sen skyndade vi oss till flygplatsen. Hur kunde detta hända? Det var helt otroligt. Men hon skulle överleva, det visste jag.

När vi kom till sverige åkte vi direkt till sjukhuset. En sköterska ledde oss in till rummet där hon låg, och hon såg helt förstörd ut.

-"Linnea.." Sa jag och satte mig bredvid henne. Hon försökte le men det gick inte.

-"Jag väntar utanför." Sa Justin och gick iväg.

-"Hur hände detta?" Leendet försvann sanbbt.

-"Jag ville.. jag gjorde det med vilje..." Jag stirrade på henne.

-"VA??!! Varför?" Jag blev arg. Hur kunde hon göra så mot sig själv?

-"Jag såg min chans att slippa vara kvar... jag vill bort Michelle.." Jag började gråta. 

-"Linnea.. jag älskar dig.. gör inte så mot mig.."

-"Minns du vad jag sa? Jag finns alltid hos dig.. jag älskar dig...." Sa hon. En massa maskiner började pipa och jag blev utkastad ur rummet. Jag fick sätta mig bredvid Justin även om jag ville vara kvar där inne. En läkare kom ut och kollade sorgset på mig.

-"Vad hände?" Frågade jag.

-"Hon hade förlorat för mycket blod. Det hade aldrigt gått att rädda henne." Pang. Mitt hjärta brast. Nu gick det över gränsen. Nu fick det vara slut med skitsnack. Detta hände inte. Allt var fel.

Efter några dagar var det begravning. Hela min gammla klass och många fler var där. Jag skulle hålla tal och Justin skulle sjunga en sång som hon älskade. Prästen sa några ord sen var det min tur.

-"Linnea var min.. bästa vän. Vi var bästa vänner sen 7:an... jag har aldrig älskat någon så mycket. Jag saknar henne, det var inte hennes tur. Jag minns att hon sa till mig, att hon alltid finns där för mig.." Jag hade mycket mer att säga, men det kom inte fram fler ord, bara tårar. Patryk ledde mig till en plats och Justin började spela låten How To Save a Life av The Fray. Det kändes som om mitt liv var över.

______________________________________________________________________________

Förlåt för dåligt kapitel :(