Men bloggen läggs ner. Kapitlen kommer vara kvar men jag tänker inte skriva mer. Har varken tiden eller orken. Tack för att ni läsare var så engagerade!

Kapitel 41

Del 1

Hur skulle mitt liv se ut om det inte var Justin jag mötte på flygplatsen, utan Josh? Skulle det se ut ungefär såhär?:

Vi hör en massa flickor skrika när vi kommer in på flygplatsen. Först låter det som om dom skriker Justin, men nej. När Miriam drar fram mig genom folkmassan ser jag att det är Josh Hutcherson som står där. Jag tappar andan för en sekund. Han är en såndär kille som alla innerst inne vill ha, även om dom älskar någon annan. Jag tar mig samman och klappar Miriam försiktigt på axlen.
"Ska vi gå tillbaka?" försöker jag. Jag vill inte under några som helst omständigheter ha en konversation med en drömkille. Tänk om jag faller pladask för honom? Miriam skakar på huvudet, så jag biter ihop. Jag ser att Josh börjar fumla med några lappar och när jag kommer på varför faller jag nästan bakåt. Jag ansökte om att få gå på en dejt med honom! Och vinnaren skulle läsas upp här!! Mitt hjärta börjar banka och jag försöker lugna mig med att sånt aldrig händer en själv, jag skulle aldrig vinna något sånt här, men förgäves. Ett namn läses upp. Michelle. Tre tjejer skriker till och hoppar upp och ner, men ingen vet vem av dom som vann. Det kanske är jag?

"Nej, vänta tjejer. Efternamnet är.. jag vet inte riktigt hur man uttalar det.. N.. Nilsson?" säger han och ser ut över publiken. Alla tre tjejerna tystnar. Miriam rycker hårt i min arm och säger högt:"Det är du!" Joshs blick letar sig först fram till Miriam, sen ser han på mig. Med ett leende går han fram, tar min hand och hjälper mig över gallret som skiljer oss åt. Jag är så förvånad att jag inte ens kan le. Josh tar försiktigt bort handen från min mun.
"Jag.. jag.." börjar jag. Josh skrattar.
"Grattis. Jag ser fram emot det, verkligen!" säger han och kramar om mig. Jag känner att mina ögon fylls med tårar, och gör mitt bästa för att hålla dom inne. En dejt. Med Josh Hutcherson. Kan det bli bättre?

Jag sirrar frustrerat i spegelen. Denna tröjan med dessa byxorna? Eller kanske en kjol... Nej nej och nej! Ingenting fungerar. Vad ska jag ta mig till?
"Michelle han är här! Skynda!" jag ser mig förvirrat omkring. Ett par långa, inte allt för tajta jeans och ett sött linne får räcka. Jag tar på mig mina converse som av någon andledning står på mitt rum och trippar ner för trappan. Jag ser Josh stå i dörröppningen med ett paraply och en bukett rosor och jag kan inte låta bli att le. Han har inget vax i håret och han har helt normala kläder, som tur är. Jag brer på med världens leende och möter hans blick.
"Hej.." säger jag lågt. Han granskar mig förvånat från topp till tå.
"Jag kanske skulle klätt på mig finare kläder." säger han och skrattar.
"Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra så jag bara slängde på mig något..."säger jag blygt. Josh skakar bara på huvudet och räcker fram sin arm.
"Du ser bra ut. Ska vi gå?" jag nickar glatt.
I bilen är det inte i alla fall inte tyst. Munnen går på oss båda och vi skrattar gott flera gånger. Det är så lätt att prata med Josh.. Han säger rätt saker i rätt tilfällen och skrattar på rätt ställen. Han är egentligen perfekt om man tänker efter. Men aldrig att han skulle falla för en tjej som mig. Mina tankar avbryts när vi stannar utanför en bowlinghall och Josh öppnar bildörren åt mig. Jag stiger ur bilen och ser mig omkring. Det har slutat regna. Stadsluften fyller mina lungor och jag känner en stark doft av något friterat. Jag rynkar på näsan.
"Det kommer nog ta ett tag för mig att vänja mig vid den här stanken." Josh skrattar gott.
"Så farligt är det inte. Du är bara överkänslig." säger han och petar på min näsa. Irriterar viftar jag bort hans hand.
"Äh, lägg av." säger jag men kan inte låta bli att le. Vi går in i bowlinghallen och Josh beställer dricka till oss innan vi går in och tar på oss skor. Han letar upp ett par som passar mig och sedan börjar han leta efter egna. Efter en liten stund tar han fram vad jag tror är storlek 40 och vi går till till hallen. Jag får "äran" att skjuta först. Helst hade jag velat se honom skjuta först, men han envisas så jag ger upp. Jag tar sats och siktar så gott jag kan och slår ner alla förutom två. Jag vänder mig om med ett leende.
"Inte så dåligt för att vara första slaget, eller vad säger du?" säger jag och sätter mig ner bredvid honom. Våra blickar möts i en sekund innan han reser sig upp och tar ett klot.
"Då ska du se på detta!" säger han överlägset och skjuter med all kraft.. men den åker ner i rännan. Han stirrar förvånat på käglorna och jag kan inte låta bli att skratta.
"Äh, jag ville bara vara snäll." försöker han.
"Det såg inte så ut.." säger jag och får en lätt putt som svar. Nästa gång går bättre för oss båda. Jag slår ner alla utom en, men Josh får ner alla.
"Vad säger du nu då?" säger han och slår ut med armarna. Jag skrattar gott och gör plats åt honom på bänken. Så håller vi på tills spelet är slut. En strike där, en spare där. När spelet är slut visar det sig att det var jag som vann. Josh är inte alltför glad över det.
"Du hade bara tur.." säger han surt.
"Eller så är det helt enkelt så att jag är bättre än dig?" skrattar jag.
"Aldrig! Jag är definitivt bättre än dig!"
"Du är en dålig förlorare, vet du det?" säger jag och han fnyser arrogant. Vi utbyter en blick sen brister vi ut i skratt, som varar hela vägen hem till mig.
"Det var trevligt." säger Josh. Jag nickar försiktigt.
"Vill du ses imorgon? Vi kan äta middag, eller se på film.." föreslår jag.
"Visst. Förresten, gillar du motorcyklar?" jag nickar ivrigt och Josh ler glatt, "bra, då hämtar jag dig imorgon. Klockan fem? Bio?"
"Då är det bestämt." Josh nickar och sträcker sig för en kram. Jag besvarar den kärleksfullt och ger honom en busig blick innan jag hoppar upp i bilen och skyndar mot mitt hus.

Denna gånger velar jag inte länge över vad jag ska ha på mig. En tajt t-shirt och likadana jeans fast ljusare räcker. Jag granskar mig själv i speglen och hoppas att han tycker om det, när det knackar på dörren. Jag samlar mod till mig och öppnar dörren. Josh kör med ungefär samma stil och ler ett brett leende när han ser jag ser ser mer sofistikerad ut idag.
"Här!" säger han och räcker fram en röd motorcykelhjälm. Förvånat tar jag den under armen och följer med Josh ut. Där står en röd 870 motorcykel. Genast rusar jag fram och känner på lacken.
"Den är vacker..." säger jag facinerat. Josh nickar och tar hjälmen ifrån mig.
"Ja. Men vi måste skynda oss nu, annars missar vi filmen!" han sätter hjälmen på mig och knäpper den försiktigt. Sedan åker vi. Jag får en adrenalinkick, jag känner mig så farlig när jag sitter här och håller hårt om Josh! Det känns som om vi bara har åkt i några minuter när vi stannar utanför salongen och skyndar oss in. Än vet jag inte vilken film det är, men Josh har bra smak, så jag litar på att han väljer en bra film. Och det gör han. Dark Shadows med Johnny Depp fick oss båda att skratta så vi grät, faktum var att vi var dom ända som skrattade högt. Det var faktiskt rätt tomt på salongen, antagligen eftersom det redan hade varit premiär och alla redan hade sett den.
När filmen var slut hann vi knappt säga ett ord till varandra förän det kom en massa flickor och Hunger Games-fans och ville ha autografer. Josh skrev och skrev men det tog liksom aldrig slut. Jag såg att det var en tjej som försökte få Joshs uppmärksamhet, men som hela tiden trycktes bakåt. Jag klappade Josh försiktigt på axlen och pekade på henne. Josh skakade på huvudet och lutade sig mot mitt öra.
"Hon är en stalker. Jag ser henne var jag än går." jag såg förbryllat på honom. Överdrev han inte lite? Jag såg henne inte på bowlinghallen.
"Hon var inte med oss när vi bowlade." säger jag överlägset. Josh nickar.
"Hon stod på banan bredvid och sköt varje gång jag sköt." Jag tappar hakan. Josh vänder sig om mot tjejerna, ler och förtsätter skriva autografer. Jag vänder mig precis om och hör en tjej fråga Josh om han och jag är tillsammans. Josh ler mot mig.
"Nej, vi är bara på en dejt. Men vi måste faktiskt gå vidare nu, så ni får vara så snälla och flytta på er." det var som om Josh var kung och tjejerna var hans soldater. Som Josh befallde flytttade sig alla tjejer och skapade en väg för oss till dörröppningen. Förvånat gick jag bredvid Josh och såg på alla flickornas tindrande ögon. För en sekund kände jag mig lite dum som på något vis tog honom ifrån dom, men när Josh la sin arm om min midja försvann den tanken.

Josh stannade motorcyklen utanför mitt hus och vi båda hoppade av.
"Jo, jag tänkte fråga om du ville sova över hos mig." sa han och fattade min hand. Ett leende letade sig fram till mina läppar.
"Visst, det går bra." svarade jag. Gemensamt gick vi upp till mitt rum och packade ihop allt som jag behövde för natten. När vi var klara hoppade vi på motorcyklen och åkte iväg till Josh. Vi satte oss ner i hans soffa och såg en film, men när jag kände att jag blev trött började jag leta efter mina sovkläder. Dom var inte där.
"Josh, la jag ner mitt nattlinne?" Josh ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Du kan låna en tröja av mig om du vill." jag nickade försiktigt. Han gav mig en vit t-shirt där det stod:"be real to yourself" och jag tog tacksamt emot den. Så snart jag fått på den insåg jag att den var väldigt stor och ersatte mitt nattlinne väldigt bra.
"Ska vi poppa popcorn?" jag nickade ivrigt. Vi båda gick in i köket, han tog fram skålarna och jag skulle ta fram popcornen, bara det att jag inte nådde dom. Josh var inte mycket längre än mig, men han var smartare. Han tog en stol och ställde den bredvid mig.
"Så kan man också göra!" säger jag och och brister ut i skratt. Josh kan inte heller hålla sig utan skrattar så han kiknar. När vi äntligen slutat skratta går jag försiktigt upp på stolen, tar ner popcornen och hoppar inte lika försiktigt ner i hans famn. Han fångar mig med ett leende.
"Min hund stirrar på dig..." viskar han. Jag kastar en blick bakåt och upptäcker först då att han har en hund.
"Jag visste inte ens att du hade en hund!" säger jag och ler förvånat. Han släpper ner mig och hunden rusar genast fram och sniffar på mig.
"Hej sötnos, vad heter du?"
"Han heter Driver." säger Josh.
"Hejsan Driver. Vilken gullig vovve du är!" jag kan inte få nog av det lilla underverket, så Josh får bokstavlig talat dra upp mig från golvet.
"Han finns kvar imorgon vet du." säger han och börjar poppa popcornen. Jag skrattar till och lutar mitt huvud mot hans rygg. Då vänder han sig om och lyfter upp mitt huvud så att jag stirrar rakt in i hans chokladbruna ögon. Han lutar sig närmare och närmare, men han kysser mig aldrig. Istället ser han förbi mig, och suckar sedan högt. Jag släpper förvånat taget.
"Vad är d..." börjar jag och tar ett steg bakåt. Precis innan jag sätter ner foten drar Josh mig mot sig snabbt och jag faller in i hans famn.
"Jag fattar inte varför du aldrig blir rumsren Driver!" Jag vänder mig hastigt om. Driver sitter bredvid en stor fläck kiss.
"Jag kan gå ut med honom en stund om du vill." erbjuder jag.
"Ja, gör det. Om du går höger direkt kan jag springa ifatt er sen." jag tar på mig ett par mjukisbyxor och går sedan ut med Driver. Efter bara en liten stund är Josh ifatt oss och vi går gemensamt runt hela kvarteret. Hela tiden håller Josh mig varm genom en arm runt om mina axlar. Plötsligt, när jag går där med huvudet lutat mot Joshs axel, får Driver fnatt och börjar dra i kopplet. Jag gör så gott jag kan för att få honom att sluta, men innan jag vet ordet av springer han runt mig och Josh så att vi trycks emot varandra.
"Som på film.." säger jag och fångar Joshs blick.
"Som på film." upprepar Josh och äntligen möts våra läppar. Vi står sådär länge och bara njuter av varandras värme när Driver plötsligt skäller och vår fokus far till honom. Tydligen har han blivit rastlös och vill gå vidare. Vi snurrar upp oss, jag lutar mitt huvud mot Joshs axel och han lägger armen om mig och vi börjar gå hem.
____________________________________________________________________________

Åker till mina kusiner i Borås så kommer inte börja på del 2 fören på tisdag.

Jag skulle bara säga att jag håller på med ett kapitel, ett lååångt kapitel. Typ som gör att gottgöra er, för att ni är så flitiga läsare! :) Jag kan inte säga vad det handlar om, men jag hoppas verkligen att ni kommer tycka att det var värt att vänta!

Kram!

Kapitel 41

Jag tittade besviket på min arm. Flera veckor hade gått men ärren var inte borta än. Ingen på filminspelningen hade sagt något, men jag såg att dom stirrade. Jag hade flera gånger försökt prata med Josh, men han hade bara tittat bort. Hur jag än gjorde blev det fel. Förutom idag..

Det var som en vanlig dag på filminspelningen. Alla pratade med alla, förutom jag. Jag bara satt i min trailer och smekte mina sår. Det var tyst, lungt. Plötsligt knackade det på dörren. jag ryckte till, jag hade ju precis spelat in en scen! Inte var det min tur igen? Dörren öppnades försiktigt och en gyllenbrun Josh stiger in. Jag blir plötsligt nervös. Vad kan han vilja?

"Hej Michelle.." säger han försiktigt. Jag kommer på att jag blottar mina sår och drar snabbt tillbaka tröjan.

"Hej." Får jag fram.

"Får jag fråga en sak?" Tystnad.

"Ja.. jag antar det.." Han sätter sig ner bredvid mig och småler.

"Vi ska bada nu. Vill du följa med?" Tystnad. Igen.

"Jag vet inte.. jag tror inte det." säger jag och kastar och blick på min arm. Josh ser också ner på den. Han sträcker ut sina händer och drar sakta, sakta, upp tröjärmen. Jag vill rycka tillbaka armen men kan inte röra mig.

"Förlåt," säger han och lyfter armen mot sin mun, "det var inte meningen att få dig att må så dåligt." Han kysser såren, varenda ett. Jag biter mig hårt i läppen för att inte kasta mig i hans famn. Han släpper taget och böjer säg istället ner mot min väska. Han letar upp min bikini och drar försiktigt av min tröja. Jag kan fortfarande inte röra mig. Sakta knäpper han upp min bh och ersätter den med bikini toppen. Han kysser mig mjukt på halsen. Han vände mig om igen, knäppte upp mina byxor och drog av dom. Han tar ett stadigt grepp om min midja.Han står där en stund och vi båda andas häftigt. Sen drar han av mina trosor och ersätter även dom med bikini underdelen. En pinsam tystnad råder. Han tar kärleksfullt min hand och leder mig ut ur trailern, ut till solen. Jag känner värmen bränna mot ansiktet och ser utan att tänka upp, men ångrar mig snabbt. Ögonen sved till. Josh skrattar och jag kan inte låta bli att le. Vi springer tillsammans ner till stranden och hoppar skrattande i vattnet. Jag skriker till, vattnet är inte särskilt varmt. 

"Du vänjer dig!" Ropar Josh och lyfter upp mig. Jag stirrar rakt in i hans bruna ögon, som är snäppet ljusare än Justins. Innan något mer händer hoppar jag ner i vattnet och ler nervöst. Josh börjar skratta.

"Jag bara ställer till det för dig, eller hur?" säger han och ler fånigt. Som svar skvätter jag vatten på honom, vilket var en dålig ide då han påstår att han är vattenkrigets kung. Han lyfter upp mig och kastar ner mig i vattnet. Jag kommer snabbt på fötter igen men hinner inte göra mer förän han skvätter vatten på mig flera gånger. När han till slut inte orkar mer börjar han skratta istället och jag bara skakar på huvudet.

"Idiot." säger jag glatt. Josh ler men ser plötsligt rakt förbi mig. Jag vänder mig om och ser Justin komma gående. Utan att tänka mig för springer jag och på stranden och kramar om honom. Han suckar högt och jag släpper förvånat taget.

"Vad..?" frågar jag men kommer snabbt på att jag är helt blöt. Under tiden har Josh hunnit komma upp på stranden och ler nervöst mot Justin, som tar av sig kepsen.

"Ska vi bada då?" frågar han och tar av sig tröjan. Jag ler och hoppar i vattnet.

"Kom då!" ropar jag. Både Josh och Justin kastar sig i vattnet och för en sekund önskar jag att jag kunde ha båda.

Jag vaknar för kanske femte gången av att Justin hostar och nyser. Hans hals är torr och näsan rinner. Stackaren har blivit sjuk, antagligen för att vattnet inte var riktigt uppvärmt. Jag klappar honom försiktigt på pannan. Han är kokhet. Jag går ner för trappan och hämtar lite is.

"Håll den här mot pannan." säger jag lungt, "det kanske hjälper lite." Han snyter sig och lägger sig ner, men han tar inte isen.

"Jag orkar inte.." viskar han hest. Jag lägger påsen mot hans huvud men han föser argt bort den.

"Lägg av! Det är obehagligt!" säger han. 

"Men du måste kylas ner. Du är jätte varm!" försöker jag. Men Justin reagerar inte. Han har slumrat till. Jag håller min fria hand mot isen en stund och lägger sedan den på hans panna. Justin ler försiktigt. 

"Mycket bättre." säger han och försöker sig på ett leende. 

Idag är sista inspelningen på filmen. Sen är den klar. Det känns skönt, en samtidigt ledsamt att behöva lämna alla andra. Vi hade alla kommit bra överens. Men det kommer kännas värst att lämna Josh. Vi båda hade kommit överens att inte prata mer efter inspelningen, men vi båda höll med om att det skulle bli svårt. Allt det vi gått igenom tillsammans, det var svårt att säga att vi inte skulle sakna varandra. 

Filmen var klar. Slut, bara sådär. Nu stod jag, Amandla, Josh och Willow bredvid varandra och log. Varför vi var glada förstod jag inte. Jag skulle i alla fall sakna dessa människorna, väldigt mycket. Dom var mina vänner. Hela högen. Jag suckade ljudligt.

"Jaha, då var det väll dags att åka hem." sa jag ledsamt. Alla nickade besviket.

"Det har verkligen varit kul att jobba med er." säger Amandla och ser ner på sina skor. Jag möter Willows blick och vi båda tänker samma sak. Kramkalas! 

Alla kramar alla. En gång eller flera. Till slut bestämmer jag mig för att kalaset ska vara slut och lämnar alla med ett "Hejdå, lycka till med karriären! Jag kommer sakna er alla.". Jag hinner inte mer än ut förän Josh springer ifatt mig.

"Det var verkligen kul att få arbeta ihop.." säger han och jag tycker mig höra en gnutta sorg i hans röst. 

"Detsamma." säger jag kort. Jag har verkligen inte lust att börja gråta mitt i allt, och Josh verkar förstå. Han nickar kort och ger mig en snabb kram innan han klampar vidare till sin motercykel. Jag ser honom åka iväg och kan inte undgå att sakna våra motorcykel färder.

_____________________________________________________________________________

Jag åker till Gotland i en vecka så det kommer bli dålig uppdatering. Sämre än det är nu... hursomhelst Ha ett gött sommarlov! 

Kapitel 40

Jag hade varit väldigt stressad på senaste tiden. Filmen, intervjuer, familjen, jag hade helt enkelt inte tid, och som grädde på moset hade jag inte längre Josh att prata med. Livet var inte lätt. 

"Jag sticker nu, hejdå! Och hejdå Luna, puss puss puss!" sa Justin och kysste mig, sen gullade han med Luna.

"Okej, okej det är bra nu!" sa jag och la in ett fejkat skratt. Justin suckade.

"Kom bara och säg om något är fel, okej?" sa han. Jag nickade och kysste honom. Leende stängde han dörren bakom sig och jag satte ner Luna på golvet.Själv satte jag mig i soffan och gnuggade mig i ögonen. Vad hände med mig? Varenda minut som passerade ville jag brista ut i gråt och bara försvinna! Jag satte på en skiva och låten 'My immortal' spelades. När refrängen kom föll jag ihop på soffan med tårarna rinnande ner för kinderna. Jag fick en idé. En dum, idiotisk och något jag aldrig skulle göra annars, men samtidigt kändes det som en lösning. Jag gick sakta upp till toaletten och tog fram en av Justins rakhyvlar. Jag tvekade i några sekunder, sen plockade jag isönder den och tog bladet. Jag kände på den sylvassa ytan och kunde inte annat än beundra den. Hur kunde något så litet göra så mycket skada? Mina tankar blir plötsligt sorgsna igen. Tänker jag verkligen göra detta? Sakta men säker för jag bladet mot min handled. Där stannar det. Tveksamt ser jag på min spegelbild. Ögonen är röda och kinderna våta. Bestämt drar jag bladet över handleden. Det svidet till och för en sekund glömmer jag allt. Den känslan var så skön att jag skärde igen. Och igen. Och igen. Sen slutade jag. Jag lindade in bladet i papper och torkade upp spillt blod, sen tog jag ett bandage runt om armen. Med darriga ben vinglade jag ner för trappan. Luna kom med stora ögon fram och ryckte i mitt byxben.

"Mamma, varför gråter du?" frågade hon. Jag kunde inte låta bli att le.

"Det är bara lite jobbigt nu förstår du. Du behöver inte oroa dig." svarade jag och lyfte upp henne. Hon tog sin lilla hand och torkade mina kinder. 

"Åh gumman.." viskade jag och kramade om henne, "jag älskar dig så mycket!"

"Jag älskar dig med mamma!" tårarna kom rinnande ner för mina kinder och jag kunde inte hjälpa mig själv, utan satte ner Luna i soffan bredvid mig och ryckte av bandaget.

"Titta här Luna. Detta gjorde jag på mig själv med pappas rakhyvel. Du får ALDRIG göra så, lova mig det! ALDRIG!" sa jag och stirrade på henne. Med rädda ögon såg hon på min blödande arm.

"Mamma, har du skadat dig?" frågade hon. Jag nickade stillsamt och fick en omfamning som svar.

"Ska jag blåsa?" sa hon nu. Jag skrattade till och räkte fram armen. Hon blåste försiktigt på såret. För någon sekund gjorde det inte ont längre. Plötsligt hörde jag en bildörr smällas igen utanför. Snabbt tog jag på bandaget och satte ner Luna på golvet.

"Hej baby! Glömde bara en sak." Justin ger mig en snabb kram men släpper mig genast när han ser bandaget.

"Vad har hänt?" frågade han. Jag blir helt stum. Vad ska jag svara?

"Jag snubblade och slog i handleden, ingen fara." försökte jag, men insåg snabbt att Justin inte skulle släppa detta så lätt.

"Hmm.. jaha, jag måste gå nu. Du får berätta hur det gick till sen." sa han och gick ut. Jag kom lindrigt undan. Men hur skulle jag göra sen?

Några timmar senare kom Justin hem. Jag hade fortfarande inte kommit på hur jag skulle klara mig ur detta, så jag bestämde mig för att vara spontan. Jag kommer antagligen på något när han frågar.

"Michelle, jag är inte dum," säger han plötsligt, "jag vet att du inte har ramlat. Du döljer något från mig." idén att komma på något efter hand var dum. Det stod helt still i hjärnan. Till slut fick Justin nog och bokstavligt talat ryckte bort bandaget från min arm. Jag kunde inte röra mig, inte Justin heller. Han stod bara helt stilla och stirrade på min arm.

"Men.. men du är inte sån.." fick han fram. 

"Nej.." sa jag hest och skakade på huvudet.

"Förlåt älskling.. kom här." sa han och kramade om mig. Jag blev förvånad över sättet han reagerade på, jag trodde han skulle kalla mig idiot och säga att jag var en dålig människa, men icke.

"Jag.. jag trodde du skulle bli arg.." viskade jag. Justin såg på mig med en sorgsen blick.

"Nej, för jag älskar dig. Jag tycker inte du gjorde rätt, men jag förstår dig." 

"Tack.." sa jag och kysste honom.

_____________________________________________________________________________

:)

Kapitel 39

Jag stirrar upp i taket. Vad ska jag göra? Jag kastar en snabb blick på klockan. 02.53 Utan att tänka klart smyger jag upp ur sängen och bytar om till linne och mjukisbyxor och går hem till Josh. 

Det är helt tyst på gatan. Jag har inte sett någon och bara några enstaka bilar. När jag äntligen kommer fram till Joshs hus känner jag en plötslig stark längtan att få hålla om honom. Jag knackar försiktigt på dörren och väntar sedan en stund innan jag knackar igen. Efter att ha stått där i kanske 10 minuter får jag nog och ska precis banka hårt på dörren när den plötsligt öppnas av en väldigt trött Josh.

"Vad gör du här? Klockan är tre!" jag kan inte låta bli att le. Han ser så söt ut med rufsigt hår och trötta ögon.

"Jag saknade dig." säger jag och kramar om honom. Han stänger dörren om oss och kramar tillbaka. 

"Vacker.." suckar han, "vacker, vacker, vacker.." jag ser honom i ögonen.

"Vad gör du?" frågar jag.

"Jag kan inte. Förlåt Michelle, men du måste gå hem. Nu." jag släpper taget om honom.

"Va..? Vad menar du?" jag ger honom en frågande blick.

"Jag kan aldrig älska dig på samma sätt som Justin älskar dig. Hela mitt hjärta hör hemma hos dig men på något vis lyckas han älska dig mer. Så gå nu, Justin saknar dig säker."

"Klockan är tre på natten Josh, det är ingen som saknar mig än." precis när jag sagt det börjar min mobil vibrera, och det är ingen mindre än Justin han själv som ringer. Josh ger mig en kaxig blick och jag ser argt på honom.

"Jag sa ju det. Gå nu." med känslor som inte går att beskriva svarar jag i telefonen.

"Hej Justin.." säger jag tyst.

"Hej, var är du? Jag letade efter dig men jag kan inte hit..."

"Det är lungt, jag är på väg hem. Jag tog bara farväl av en vän, som jag visserligen kommer att träffa varje dag men aldrig känna samma trygghet med." med de orden la jag på och gick ut från huset som en gång kännts som hemma. Jag hörde Josh ropa efter mig men tänkte inte stanna. Han hade klart och tydligt visat att han inte ville ha med mig att göra mer, så jag skulle inte heller bry mig om honom mer. För varje steg jag tog blev det jobbigare och jobbigare att hålla in tårarna, och när jag kom in i huset brast jag ut i gråt.

"Jag saknar honom Justin, jag träffade honom precis och jag saknar honom!" viskade jag och kastade mig i armarna på Justin.

"Var du hos Josh? Varför är ni inte vänner mer?" frågade Justin och klappade mig lätt på kinden. 

"Han.. jag.." snyftade jag så kraftigt att jag inte kunde prata.

"Ta det lungt.. vad hände?" 

"Han sa att han inte... aldrig kunde älska mig... så som du gör.." jag kände hur Justin kramade om mig hårdare.

"Gumman... han gjorde det för att han vet att han inte skulle klara av att vara 'bara vänner'... det är sorgligt, jag vet, men du måste inse att det är för ert bästa." Jag såg upp på Justin med röda, tårfyllda ögon.

"Säkert?" frågade jag. Han nickade sorgset. Han stod och höll om mig, länge, och jag grät. Min mobil plingade till, och det var Josh.

"Snälla Michelle förlåt mig, jag menade inte att såra dig! Jag kan helt enkelt inte klara av att bara vara din vän! Och hur ont det än gjorde att släppa taget om dig så var jag tvungen att göra det, för du kommer alltid älska Justin mer." smset gjorde mig bara mer ledsen. Justin tog mobilen ifrån mig och läste smset.

"Som jag sa." sa han.

"Som du sa." svarade jag och han kysste mig. 

______________________________________________________________________

Så, kort kapitel för att ni ska slippa vänta, och lite tråkigt var det oxå... men men! Vad tycker ni om den nya designen? Gjord av Emelie Jönsson, så stort tack till henne! Kram!

Ja det är såhär att jag har gjort en liten omröstning som finns i vänstra spalten där det står: Vem ska Michelle välja? Josh eller Justin? och hittils har bara 1 person röstat EN! Lite besviken är jag. Men hursomhelst, jag kan inte skriva nästa kapitel förän ni har röstat. och det hjälper inte att ni skriver i kommentarerna. Jag håller tummarna och må bäste man vinna!

PS. Ny design kommer snart! 

Kapitel 38

Skrikande kastar jag mig i Joshs säng.

"Igen! Han gjorde det igen! Jag såg dom när jag gick förbi bion, han höll om henne! Varför gör han så mot mig Josh, varför?" Jag grät så jag knappt kunde andas. 

"Jag vet helt ärligt inte. Du kanske borde..." jag stirrade honom i ögonen.

"Jag kanske borde vadå...?" sa jag tveksamt. Josh satte sig upp med ryggen mot mig och suckade.

"Släppa honom och gå vidare. Han vill ju uppenbarligen inte ha dig mer!" Jag var tvungen att sätta mig upp så jag kunde andas. Ni vet hur dom säger att sanningen svider? Ja, det är sant. Hela mitt hjärta brände, och inte lite. Jag trodde jag skulle brinna upp, att jag skulle dö! Men Joshs lugnande händer kylde ner mig, och jag kunde andas igen. Jag blinkade bort tårarna från ögonen och lutade mig på Joshs axel.

"Fan för Justin." sa jag bara. 

Vi satt så i några minuter när min mobil plötsligt började ringa. Det var Justin, så jag tänkte inte svara först, men när han inte slutade ringa bestämde jag mig för att svara.

"Vad vill du?" nästan skrek jag.

"Jag är för det första ledsen. Jävligt ledsen. Och du måste förlåta mig, för jag vill inte ha det såhär." Jag kastade en snabb blick på Josh, som såg oroligt på mig.

"Pfft. Tror du verkligen jag tar tillbaka dig när du har gjort så mot mig? Justin, jag har gråtit konstant i två dagar. Och sen ser jag dig med henne på bion, hur dum tror du jag är?" Jag hörde hur Justin började snyfta, och kände mig nästan lite dum.

"Jag såg dig och Josh igår i köket. Jag ville bara göra dig avundsjuk, det är allt!" Hur mycket jag än ville, så kunde jag inte tro på det.

"Men.. det finns en till andledning till att jag ringde." sa han sen plötsligt, "socialen kom och tog Luna med sig. Du vet säkert att pressen skriver sjukt mycket om oss nu, och tydligen visste socialen det med. Igår när jag försökte ringa dig var det för att jag ville berätta, men du svarade inte, vilket gjorde allt värre!" Jag tappade telefonen på golvet. Utan att tveka gjorde jag mig i ordning, och Josh likaså. Han frågade gång på gång vad som hade hänt, men jag kunde inte svara. Jag ville bara få se mitt barn.

Jag smällde upp dörren till vårt hus.

"Justin! JUSTIN!" skrek jag och kände tårarna komma. Jag hörde snabba fotsteg i trappan och plötsligt kom Justin flygande mot mig. Jag höll om honom, hårt, även om jag fortfarande var arg på honom. Jag snyftade hejdlöst, så Justin började klappa mig på ryggen.

"Shh... shh..." viskade han och kysste mig på pannan.

"Jag måste få träffa henne.." viskade jag.

"Kom då så går vi, dom kan inte ha kvar henne för alltid." med de orden gick vi alla tre ut till billen och körde iväg till socialen.

"Jag vill ha tillbaka mitt barn." sa jag och stirrade på kvinnan som satt på andra sidan glaset. Hon såg förvånat på mig.

"Ja..ha men vad är ert namn?" frågade hon tveksamt.

"Michelle. Michelle Bieber." Kvinnan såg chockat på mig och började leta på datorn.

"Ah, här! Socialen kom och hämtade din treåriga flicka Luna igår kväll?" jag nickade hastigt. Kvinnan vände sig om och ropade på en annan kvinna som kom ut och skakade våra händer.

"Följ med mig här." sa hon bara och gick iväg. Alla tre såg på varandra och gick sedan efter henne. Hon ledde oss till ett rum där det satt en massa andra barn. Jag såg direkt var Luna var och rusade utan tvekan fram och lyfte upp henne.

"Åh herregud Luna vad jag har saknat dig!" sa jag och kramade om henne.

"Mamma!" svarade hon och kramade tillbaka. Jag var precis på väg ut ur rummet när kvinnan stoppade mig.

"Ursäkta, men ni får inte ta med henne hem." Jag stannade tvärt. Påstod hon nu att jag inte fick ta med mitt eget barn hem?

"Jag gör bäst fan jag vill." sa jag och gick. Jag hann inte så långt förän kvinnan tog tag i min arm.

"Ni måste lämna barnet genast. Ni har inte behörighet att ta med henne hem!" Jag ryckte loss min arm och fortsatte gå mot utgången. Den här gången var kvinnan inte lika försiktig när hon tog tag i min arm.

"Stanna genast!" 

"Nej, nej det är mitt barn ni tog det ifrån mig!" skrek jag och började återigen gå mot utgången. Denna gången ryckte kvinnan åt sig Luna, som började skrika högljut.

"MAMMA!" Skrek hon och tårarna sprutade på henne.

"LUNA!" Skrek jag och försökte få tag på henne, men Justin höll hårt om mig. Jag grät och skrek, varför hände detta, varför fick jag inte mitt barn? 

Jag fick till slut skriva på några lappar och prata med en man som var någon slags psykolog. Det visade sig att socialen inte hade någon rätt att ta barnet då det inte var något större problem med hur vi behandlade henne. När vi äntligen fick sätta oss i bilen och åka hem var vi tysta. Och inte vilken tystnad som helst, en väldigt pinsam tystnad. Varje gång jag öppnade munnen för att säga något fick jag en kall blick av Josh. Till slut stod jag inte ut längre så jag ställde den dummaste frågan någonsin.

"Vem ska jag sova hos inatt då?" Jag märkte att båda killarna blev alldeles stela. Jag blev plötsligt osäker på om jag skulle komma ur denna bilen levande när Justin sa:"Du gör som du vill. Jag förstår om du vill stanna hos Josh ett tag till." mitt val blev plötsligt väldigt mycke svårare så jag bad om hjälp.

"Vad tycker ni då?" frågade jag. 

"Stanna hos mig." sa Josh och log mot mig. Jag log tillbaka men ångrade mig genast när jag såg Justins blick.

"Är du galen? Det är min tjej, du sover hos mig inatt baby." svarade Justin argt. Min förvirring var total. Hade jag skapad tredje världskriget?

"Om jag minns rätt hade ni gjort slut, eller hur Michelle?" svarade Josh och stirrade på mig. Innan jag hann svara hoppade Justin in.

"Och? Vi har löst det nu, eller hur?" Nu hade jag båda killarnas ögon riktade mot mig. Jag skulle precis säga 'jag vet inte..' när killarna började skrika på varandra. Jag bad först snällt att dom skulle sluta så att Justin kunde fokusera på vägen, men dom lyssnade inte. Jag till och med påpekade att vi hade ett barn i bilen, Justins barn dessutom, men inte ens det hjälpte.

"OKEJ NU RÄCKER DET!" båda två tystnade, "Det finns ett barn i bilen, och jag med dessutom! Sluta tjaffsa, Justin fokusera på vägen, och Josh lugna ner dig! Det är som ett jävla dårhus!" efter mitt lilla utbrott var det tyst. Ingen sa ett ljud, vilket var skönt för då kunde jag äntligen få vila. När vi stannade utanför mitt och Justins hus började killarna gräla igen, dock inte lika aggresivt.

"Hon borde sova hos mig, det är fortfarande inte bra mellan er.." påpekade Josh.

"Hon borde sova här. Jag är ju trots allt hennes man." tyckte Justin.

"Om ni fortsätter såhär så kommer jag sova på marken här ute!" sa jag, "vet ni vad. För att göra det hela lite lättare får ni köra sten sax påse." 

"Men det är ju inte rättvist!" började Justin.

"Nej exakt, kan vi inte lösa det på något annat vis?" fortsatte Josh.

"Ni kan ju uppenbart inte det, så nu gör vi som jag säger!" sa jag och killarna började. Det var först till tre.

"Sten, sax, påse!" den här ronden vann Justin.

"Sten, sax, påse!" nu vann Josh.

"Sten, sax, påse!" Det blev lika, ett poäng var. Josh: 2, Justin: 2.

"Sten, sax... PÅSE!" Justin vann. Lite besviket kramade jag Josh hejdå och gick in i huset. Överumplad av allt gav jag Luna till Justin och la mig i sängen. Blandade känslor steg över mig och jag kände mig plötsligt ännu mer osäker än någonsin på om Justin var den rätta. Hur ska jag välja?

______________________________________________________________________________

Tyck till! Ska hon välja Josh eller Justin? Varför?